Straffansvaret för mord regleras i 3 kap. 1 § brottsbalken som stadgar att den som berövar annan livet ska dömas för mord.
Dråp innebär likt mord ett berövande av någon annans liv, men den centrala skillnaden är att det vid ett dråp har funnits förmildrande omständigheter som föranlett att brottet är att anse som mindre grovt (3 kap. 2 § brottsbalken).
Det är svårt att utpeka omständigheter som generellt sett leder till att brottet ska betraktas som mindre grovt. Bedömningen av till vilken svårhetsgrad ett dödande ska hänföras får göras med beaktande av samtliga omständigheter vid gärningen. Högsta domstolen har i ett flertal avgöranden behandlat gränsdragningen. Omständigheter som ansetts som försvårande och alltså inte talat för att gärningen ska bedömas som dråp, utan istället som mord, har exempelvis varit att brottet föregåtts av planering, offret har varit närstående till gärningsmannen, offret har varit skyddslöst eller att offret har utsatts för svårare dödsångest. Ett typexempel på dråp är så kallade barmhärtighetsmord, när exempelvis en make dödar sin svårt sjuka maka som själv önskar att dö.
Både mord och dråp förutsätter att dödandet ska ha skett med vad man inom straffrätten kallar för uppsåt. Kravet kan koncist uttryckas som att gärningsmannens gärning ska ha varit medveten. Medvetenheten kan vara av olika grad och man talar då ofta om tre olika nivåer av uppsåt: avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.
Vållande till annans död regleras i 3 kap. 7 § brottsbalken och stadgar att den som av oaktsamhet orsakar någon annans död döms för vållande till annans död. Till skillnad från mord och dråp ställs det inte något krav på uppsåt till dödandet, utan istället ska dödandet skett genom att gärningsmannen ska ha agerat oaktsamt.
Bedömningen om en gärningsman har agerat oaktsamt rymmer flera led, men bland annat så krävs det att gärningen avviker från det aktsamma i sådan grad att den kan läggas till grund för straffrättsligt ansvar och involverar alltså ett otillåtet risktagande. I första hand bygger oaktsamhetsbedömningen på en värdering av de risker som är förknippade med gärningen och om det utifrån dessa fanns skäl att avstå från att utföra gärningen.
